Idén till Herbivore Stories föddes under vår resa mellan augusti 2014 och mars 2015. Så det finns knappast något mer passande än att tillägna vårt första inlägg till just denna resan.
Vi har delat nästintill alla våra filmklipp genom våra vloggar, men det slog mig att vi knappt delat en enda bild. Som fotograf så skär det naturligtvis lite i mig. Jag vill att denna blogg delvis ska vara som en bilderbok, eller dokumentation av vårat liv. Uppblandat med andra inlägg, såklart. Problemet är att jag önskar att jag startade den innan resan. Så låt oss spola tillbaka tiden till september/oktober 2014, till ett fuktigt Big island, Hawaii, och vårat liv i regniga Hilo, körandes omkring i en grön gammal bil vi kallade Wasabi för att utforska ön.
Det är lätt att måla upp långtidsresande till ett glittrande äventyr, men större delen av tiden är det inte det. Det ingår en stor portion skitighet, slitsamhet och vilsenhet över att man inte vet vart man är om ett par dagar. Vi brukar säga att temat på vår resa var “Inget gick som planerat, men det löste sig ändå”.
Vi skulle, efter två veckor i New York, volontärarbeta på en kaffefarm i Kona, Hawaii, och därefter ta oss till Costa Rica. Istället gjorde vi trädgårdsarbete och planterade fruktträd utanför Hilo, Hawaii, och tog oss därefter till Australien. Jag ska inte gå in för mycket i detaljer om hur allt gick till, det finns i våra vloggar, men i vilket fall som helst bodde vi i passande namngett Paradise Park i ca 2,5 månader och varvade trädgårdsslit med road-trips runt ön.
Jag minns fuktigheten starkare än något annat. Vi har båda varit runtom i Asien och upplevt tropisk fuktighet innan, men fuktigheten på Hawaii är av ett helt annat slag. Den tränger in i en tills att man känner att halten av vatten man består av har höjts till hundra procent.
Huset vi bodde i saknade luftkondionering, så allt var ständigt fuktigt. Vi värdesatte små ögonblick i affärer och restauranger som hade detta, då vi kunde dela en kram utan att klibbas fast i varandra.
September var solig. Vi arbetade i trädgården och åkte på äventyr tillsammans med Jason (vår husvärd och Viktors avlägsna släkting). Vi åkte ofta till en strand nära oss. En brant zick-zack stig ner för ett stup och vi befann oss på en svart sandstrand som vi ofta delade med ett gång äldre nudister som spelade flöjt, ukulele och trummor. Andra dagar åkte vi långt, för att göra saker som att köpa gödsel eller köpa fruktträd att plantera. Det känns som stora delar av tiden betraktade vi Hawaii genom ett bilfönster.
I takt med att veckorna gick kände vi oss mer och mer fast i huset och trädgården. Vi var beroende av Jason för att ta oss till olika ställen och kämpade med pappersarbete för att kunna skaffa en egen bil.
Jason är en historieberättare. Han forskar i antropologi och språkhistoria och berättade de mest fantastiska berättelser för oss under våra bilfärder. Jag fascinerades ständigt av hans galna teorier och stora kunskap. Han frågade oss om svenska ord och pusslade in dom i språkmönster medan djungellandskapet for förbi utanför bilfönstret.
Vi levde på apple bananas. En slags Hawaiiansk banan som påminner i smaken om gröna äpplen. Varje söndagsmorgon bar vi hem så mycket vi orkade från en farmers market i närheten. Smaken på all frukt och grönsaker på Hawaii i jämförelse med det man hittar hemma i Sverige är som att jämföra färg-tv och svartvit tv. Allt växer tusen gånger snabbare, färgstarkare och smakrikare.
Mina armar och ben var rödprickiga. Trädgårdsbäddarna jag spenderade mesta delen av min tid i med att rensa bort ogräset som växte så snabbt att man kunde se det, hade vidriga invånare vid namn eldmyror. Ofattbart hur så små varelser kan få hela huden att kännas som om den självantänt.
På onsdagskvällarna hölls en kvällsmarknad ute i ett område som ödelagts av lavans framfart 20 år tidigare. Marknaden kallades Uncle Robert’s och blev en av de få gånger vi kom ifrån Paradise Park och ut bland folk. Vi skapade vår egna trerättersmeny vi hade varje gång vi var där. Summer rolls (färska vårrullar med jordnötssås) från en storvuxen Hawaiiansk herre längst bort på marknaden. Den bästa falafeln vi någonsin ätit från en pratsam kille med livsfarlig chilisås. Och till efterrätt - glass från en härlig tjej som gjorde sin egna veganska glass. Vi satt på en liten bänk och lyssnade till äldre gubbar som spelade traditonell hawaiiansk musik och njöt av vår mat och av att se på folk - dansande, glada och fulla under stjärnorna.
Oktober kom med regnperioden. Men också med frihet. Vi hade nu en egen bil. Ett rostigt, gammalt vrak vi döpte till Wasabi, men som klarade att ta oss runt ön många gånger. Vi hade en lång lista på platser vi ville besöka runt ön, och saker vi ville göra, men regnet hindrade oss många dagar. Likaså trädgårdsarbetet.
På Viktors födelsedag bestämde vi oss för en äventyrsdag. Vi besökte Akaka Falls. Ett mäktigt vattenfall som störtade ner från hundratals meters höjd, inklämt bland bergen. Det kryllade av turister i hawaiiskjortor som tog bilder och för första gången på vår resa kände vi oss också som turister.
Vi hittade en gömd liten skatt samma dag. Alldeles utanför Hawaiian Botanical Gardens, fanns ett litet vattenfall i en bäck, under ett tak av djungel. Tjugo meter bort rann bäcken ut i en vacker vik. Vi simmade i det iskalla vattenfallet, och vadade sedan ut i det varma havsvattnet. Viktor öppnade en kokosnöt som smakade salt av havet och jag tänkte att precis såhär hade jag drömt att Hawaii skulle vara.
En molnig eftermiddag besökte vi en strand i Hilo. Vi lockades inte av den allmäna stranden och vandrade istället en bit bort till några tidvattenpooler. Jag såg en havssköldpadda liggandes på en klippa och tänkte “hur fantastiskt är inte detta?”. Två sekunder senare såg jag att fyra till simmade omkring i tidvattenpoolen. En hel samling, och vi fick vara där och vittna.
En annan dag, en annan sida av ön, en annan strand, badade vi och Viktor satte sig ner i vattnet. Plötsligt ser jag chock i hans ansikte och han utbrast ‘’detdär var inte en sten’’. Jag ser något som rör sig under ytan och ett par meter bort tittar en havssköldpadda upp och ser på oss förnärmat med en blick som sa “hur vågar du sätta dig på mig?”. Han fnyser en dusch av vatten genom sina näsborrar och dyker ner igen.
Vi bodde i närheten av en liten stad vid namn Pahoa. Stad är kanske fel ord, för det var i stort sett bara en huvudgata med butiker och caféer längs båda sidor. Ett mycket gammal ställe som påminde om en vilda västern film.
Sedan sommaren innan vi anlände till Hawaii hade lavaflödet från vulkanen Kilauea vid Puu Oo efter 30 år bytt riktning och rörde sig mot Pahoa. Utan ett explosionsutbrott rör sig lava väldigt väldigt långsamt, och i oktober började det ödelägga Pahoa. Det är så otroligt sorgligt hur det inte finns något man kan göra. Inget sätt att rädda Pahoa utan bara för alla att evakuera. Ibland tror vi som människor att vi kan övervinna allt, men naturen är ändå starkare.
Vi blev bjudna på Haloweenfest hos Evan och Charles. Evan är en vän vi mött på The Woodstock Fruit Festival tidigare på vår resa, och Charles är hans inneboende. Det var knytkalas och vi gjorde nori rolls med guacamole. Vi körde runt Hilo och letade efter material till kostymer. Jag blev en ananas och Viktor en vattenmelon. Det var underbart att sitta på ett golv och lyssna till likasinnade som pratade och till Evans pianospel. Evan och Charles har en youtubekanal som vi såg på mycket innan vår resa och som inspirerade oss till att resa till Hawaii. Att få vara på deras farm och platsen som inspirerat oss så mycket var fantastiskt.
På vägen hem protesterade Wasabi i en backe och jag trodde den skulle ge upp och dö. Vi såg ingenting i mörkret ute på fältet och bara rullade ner för backen. En av tre nära-döden-upplevelser vi hade på Hawaii. (De andra förtjänar egna blogginlägg). Men lika snabbt som Wasabi dog, så vaknade den till liv igen.
Ett par dagar senare kom vi tillbaka för att se Evan och Charles farm i dagsljus. Vi gick runt hela dagen bland urgamla durianträd och runt ett apelsinplantage. Vi plockade mangosteens och jackfruits. Vi vandrade ner till ett vattenfall och pojkarna simmade näck och skrek av kylan. Detta var vår sista dag på ön, och det var den bästa.
Hawaii var ett äventyr. Det finns inget bättre ord för att beskriva det. När jag tänker tillbaka på det är det formaterat som ett äventyr i en saga man hörde när man var liten. Äventyrarna ger sig ut på sin resa och inget går som planerat, men de löser det. Vi mötte kanske inga troll eller drakar, men landskapet var sannerligen passande för en äventyrssaga. Berg, djungel, vulkaner, svarta sandstränder och mäktiga vågor.
- Lisa
15/2 2016